”2006 då fyra år ung drabbades vår dotter Meja av cancer, en hjärntumör, vi fick veta att hon måste akutopereras medan hon fortfarande var nedsövd efter magnetröntgen och chansen för överlevnad var ca 30 procent. Hela vår värld rasade samman och vi visste varken ut eller in skulle vi få träffa henne igen? operationen varade många långa timmar och när vi äntligen fick träffa henne hade allt tagits ifrån henne hon kunde inta prata, inte svälja, inte röra någonting men när jag viskade i hennes öra ”kan du höra att pappa är här” nöp hon mig i fingret ibland. månaderna rullade på i ovisshet och det var tunga dagar på lasarettet med strålning och cellgifter vilket resulterade i att Meja kunde spy i dagar och däremellan hosta upp sina egna blodiga slemhinnor, men mitt i allt detta elände blev hon långsamt bättre och kunde efter några månader sitta upp i sängen och en tid senare även formulera några ord. Drygt ett år senare blev vi utskrivna och Meja blev långsamt bättre och bättre, hon hade stora rörelsehinder och pratade lite otydligt men vi kämpade varje dag med rehab och hon lärde sig gå med vår hjälp och pratade bra. Meja började skolan, hon var inte som alla andra men trots sina men älskade hon livet.

Våren 2011 började Meja bli svag i ena armen, vi ville inte tro det värsta men både jag och Linda visste innerst inne att detta inte var bra. Vi fick beskedet att hon insjuknat igen och att det inte fanns något dom kunde göra för henne.
Vi beslutade oss för ta vara på tiden vi hade kvar med vår älskling vi reste till ställen som Meja gillade Disneyland, kolmården, varberg mfl, även om vi var sorgsna i hjärtat hade vi en kul tid och bestämde oss för att inte bryta ihop för Meja och lillasysters skull, men ibland försvann jag eller Linda utan anledning för att lätta på trycket och gråta. Till slut började sjukdomen ta överhand och Meja blev snabbt sämre, hon kämpade in i det sista med att sitta upp i soffan och försöka äta själv, men sista veckarna blev hon sängliggande och orkade inte prata så mycket, jag brukade bära ut henne med madrass och täcke på alltanen, jag inbillar mig att hon behövde frisk luft och lite sol.
22 oktober somnade Meja in hemma i våran säng, jag och linda låg och höll om henne länge efter att hon slutat andas. Vi pratade inte så mycket med Meja om döden men vid ett par tillfällen pratade hon och Linda, och Meja ville inte bli begravd i en kista hon ville ha sin säng och mammas täcke. Som far hade jag inget val, jag gick ut i garaget och byggde om hennes säng, till en sängkista.

Vardagen börjar sakta komma tillbaka, sorgen finns hela tiden närvarande men jag lär mig att hantera den bättre och bättre. Jag jobbar nu halvtid och det går men efter 4-5 timmar tar orken slut och det kommer mörka tankar, värst är i bilen när man kör själv och sitter och tänker. För första gången i mitt liv kan jag säga att jag längtar efter att få dö. Om det inte varit för lilla Ida och min älskade fru hade jag utan tvekan följt Meja på hennes resa, vart den än skulle för oss.

Men halvtid med sikte på 75 och sen 100 procent duger inte åt försäkringskassan och att man har kämpat i fem år mot cancern med ens egen dotters död som utgång verkar inte vara så märkvärdigt, dom har tagit beslut att jag kan jobba heltid och försäkrat ut mig, hon som tagit detta beslut är en handläggare i Umeå som heter ……
……har tagit detta beslut utan att ens ha träffat mig och aldrig frågat hur jag mår, och när hon ringer och ger mig beskedet är hon helt kall, beklagar sig inte att lagen ser ut så här, utan säger rakt ut lite stolt att ”JAG har tagit beslutet att försäkra ut dig!”
Detta är min berättelse förkortad och förenklad, men saklig. Jag förväntar mig inte att försäkringskassan ska ändra sig och behöver ingen ömkan, men om ni som läser detta kan vara snäll och DELA detta för allt vad ni orkar kan så många som möjligt se det. Då kanske nästa som råkar ut för dom här dårarna kan bli bättre behandlad och kanske till och med kan få sörja i sin egen takt.”

Detta är en familj som bor här i Umeå och jag hoppas att det ska hjälpa dem på något sätt att sprida detta! Artickeln finns idag i aftonbladet och den här texten hittade jag HÄR.

På dörren till Kaans förskola stod det en lapp: "Det går magsjuka, vattkoppor och svinkoppor!"
Så vi tog ledigt idag och vilar upp oss inför resan, better safe then sorry!
Vi åker imorgon och är tillbaka på mån. Ska fira pappa som fyllde 60 i Januari och den här resan va hans present :)
Packar, tvättar, betalar räkningar och städar så det är mest Kaan som vilar ;)
Ska få besök av hyresgästföreningen strax för HSB tror visst att man sätter hyror lite som man känner för?! Är verkligen värt 80:- i månaden att slippa tjata på sin hyresvärd och hålla koll på vilka regler som gäller och vilka rättigheter man har, i alla fall om man bor i ett HSB hus...

Hoppas verkligen på fint väder i Istanbul och så ska vi äta MÄNGDA med god mat :)
Kommer nog åka till Marmaris i höst i stället för Vedat kanske kommer nån vecka i sommar nu när det går flyg direkt från/till Umeå. Brukar vara billigt i september eller oktober.

Nä nu ska jag fortsätta packningen!

Ha en bra dag mina vänner och jag återkommer efter resan med massor av fina bilder.

Vill ni se hur jag bor ska ni titta på min annons som jag lagt upp på blocket ikväll. Jag vill nämligen byta min fina etta mot något större nu när Kaan börjat prata om sitt eget rum (just nu bor han i vår sovalkov) så har ni någon bekant som vill byta till något mindre får ni gärna tipsa om min annons:

Central nyrenoverad 1,5 bytes!!

Tur att Kaan är ok nog att gå till förskolan imorgon för nu börjar vi gå varandra på nerverna ;)
Skönt med en kortare vecka för jag är helt slut! Har sovit dåligt och haft massor att göra inför kalaset och med en sjuk Kaan hängande runt benen.... ja ni fattar.
Vi tog en pemiärtur med cykel och kärra idag. Åkte och pumpade däcken så att det bara att hoppa på röda faran när andan faller på.

Här kommer lite bilder:

Kaan bakar tårta till kalaset.

           
           

Kalaset i lördags.

           
           
           
           

Kalaset i söndags med familjen.

           

Tårtan har Kaan bakat botten på och dekorerat med marsipanfigurer som han tryckt ut med sina små bakformar :)

           
    
Nu ska lillkillen sova för jag öppnar på förskolan imorgon och vi är inte riktigt vana att kliva upp så tidigt....

Ha en bra kväll mina vänner :)           

                              

Bild google!

Ska förhoppningsvis komma fram till någon fin design med syster Stina till hjälp så klart!
Det ni ser nu kommer inte finnas kvar.

Återkommer med bilder från Kaans kalas i lördags och söndags :)

Kaan tackar för gratulationerna och önskar alla en trevlig kväll.

Tillverkade lite dekorationer till ena tårtan, inspirerad av bloggen bakemyday :)

           

Håller tummarna att Kaan inte har feber!!!!!!

God natt och sov gott mina vänner :)